Kay Pollack - visa ord pa svenska

Kay Pollak Yrke: Filmregissör, ­författare, föreläsare. Född: 21 maj 1938. Familj: Hustrun Carin sedan 1987 och deras gemensamma barn – 19, 15 och 13 år gamla. 37-årig dotter från ett tidigare äktenskap, två barnbarn och två styvsöner. Filmer: Elvis, Elvis! (1976), Barnens Ö (1980), Älska mig (1986) och Så som i himmelen (2004) som slog svensk films ­biorekord och sågs av 1 471 000 personer i Sverige. Oscars­nominerad som bästa utländska film och har gått 79 veckor i sträck i Sydney, Australien. Böcker: Att växa ­genom möten (1994) som översatts till tio språk, senast kines­iska, och sålt ca 300000 ex i Sverige, samt Att välja glädje (2001).

Det finns ingen synd, hävdar Kay Pollak som genom konfirmation och kyrkgång i Göteborg ”växte upp med synd och skuld och den straffande guden”. I dag tycker han att det budskapet representerar en förvriden syn på det ­ursprungliga.
Han är väl förtrogen med dem, och kallar dem för sina svarta tankar: Jag duger inte. Jag är inte tillräckligt bra. Eller I’m not good enough som han då och då uttrycker det.En dag på kurs i personlig ­utveckling insåg Kay Pollak att detta var den djupaste trossats han hade om sig själv. Men den här gången kändes den som en fruktansvärd lögn som han fått genom skola, uppväxt, kyrka och en oförstående omgivning.–Jag insåg plötsligt att jag var lurad. Att jag inte skulle duga är ju bull shit. När man totalt börjar förstå hur illa man tänkt om sig själv blir det en ren omvändelse; man lättar från marken. Det är som Paulus möte med anden, man blir nyfrälst – ha ha!Ja, han skrattar. Kay Pollak skrattar ofta som en reaktion på det han just har sagt. Eller bara så där, i en paus, för att det tycks bubbla upp ur honom. Det han skrattar åt handlar nästan alltid om honom själv, hur tokigt det kan bli (rädsla och projektioner) när det kunde vara så bra (kärlek och självinsikt). Han har författat två böcker om hur det ”borde” vara, och påpekar – med ett nytt skratt – att han inte på långa vägar lever upp till vad han skrivit. Tvärtom. Med jämna mellanrum läser han om sin egen Att välja glädje – en bok om att få ett bättre liv (Hansson & Pollak 2001) där han mödosamt kokat ner sina budskap till 200 sidor och förenklat dem till korta meningar: All förändring börjar med mig själv. Jag har ansvar för mina tankar och känslor. Och framför allt: Jag duger.När han håller sina tre timmar långa föreläsningar ser han hur publiken hungrar efter precis samma sak som han själv. De ­sitter nästan framåtlutade för att kanske, kanske våga släppa in tanken att man visst är tillräckligt bra, precis så som man är. Att man är good enough. –Jag pratar ju om att också jag har haft dålig självkänsla. Det är skönt för folk att höra att jag, precis som andra, har vuxit upp med den hemska tanken att jag inte duger.
När vi ses har Kay Pollak täckt över blädderblockspapperen på väggarna i sitt arbetsrum i Sundbyberg så vi inte ska förstå något om den nya film som växer fram här. Det är ju inte heller den vi ska prata om, utan om Kay Pollaks föreläsningsbudskap som också var teman i senaste filmen Så som i himmelen: Människans inneboende storhet och att det inte existerar någon synd.Men få av oss har denna självbild. Istället är vi fostrade till att inte tro på oss själva (svarta tankar) vilket gör att vi skyller jobbiga känslomässiga situationer på andra (projektioner). Så här kan det gå till: En händelse ­utlöser vår upprördhet. Ofta börjar vi med att nedvärdera oss själva, ”välja litenhet”, som Kay Pollak formulerar det. Sedan attackerar vi andra för att slippa känna oss så små.–Men man löser inte sina inre problem som till exempel dålig självkänsla genom att skylla på andra – som ju är oskyldiga.Varför vill vi så gärna göra det?–För att vi i vår kultur inte fått lära oss att orsaken till våra känslor finns inom oss själva. Vi lägger skulden på någon annan, men den attacken gör också oss själva illa. Det gör ont att vi har så svårt att älska – och igen skyller man det jobbiga på andra. Men tyvärr, allt handlar om mig, och det är bara jag som kan ta ansvar för mina känslor, mina tankar och mitt liv.Nu hamnar vi rakt in i Kay Pollaks verkliga grundbudskap, och vi har säkert hört det en massa gånger förr: Att lära sig att älska sig själv är det mest fundamentala. Först då kan man också älska andra. Så länge man umgås med svarta tankar om att inte duga ­riskerar man en förfärlig massa problem. Kay Pollak vet.–Det känns ju i hela kroppen om jag älskar mig själv, och det kan jag inte säga att jag alltid gör. Men jag kan det långt mer än förut. Jag är inte lika rädd för andra som förr, då jag upplevde så mycket som attacker, blev ”föraktfull” och drogs in i konflikter.Alltså: Det värsta som kan hända en människa är att inte tycka om sig själv. Och det viktigaste som finns är att skapa människor som tycker om sig själva på alla plan. Att lära sig älska sig själv borde vara ett skolämne, propagerar Kay Pollak, då skulle vi bli ett framgångsrikt folk.–Det är en nationalkatastrof att vi är fostrade till att inte tro på oss själva, för bara genom att tycka om sig själv kan man bli en ansvarstagande människa. Så fort vi värderar oss själva högt undviker vi situationer som är dåliga för oss.Och därmed också det som blir dåligt för andra. Kay Pollak brukar ta ett paradexempel ur sitt eget liv. Han skulle lära sin då femåriga son att åka längdskidor med händerna rätt trädda genom öglan på stavarna. Det tyckte inte femåringen verkade bra och gjorde på sitt sätt. Till slut, när han ramlat om och om igen, skrek pappa Kay: Du kan väl för sjutton göra som jag säger!Sådant har vi blivit utsatta för allihop, menar han. När våra föräldrar blev arga, sa de förmodligen inte att det berodde på dem själva. Utan ”jag känner så här och det är ditt fel”.–Det är en typisk projektion, och det är livsfarligt. Så har vi alltså uppfostrats till att lösa problem, slår Kay Pollak fast. Men när vi påstår att vår upprördhet skulle vara någon annans fel tar vi inte ansvar för våra egna tankar och känslor. Vi gör oss till offer.Han ger ytterligare exempel ur sitt eget liv. Han brukade nästan komma av sig av irritation då folk kom för sent till hans föreläsningar eller tittade på klockan och gäspade under tiden. Det måste vara fel på mig, tänkte Kay Pollak som ”valde litenhet”. Känslan ledde till en attack: De respekterar inte mig.Så småningom lärde han sig att vända på det och tänkte ”det är ju jag som är intolerant. Allt handlar om mig.” Under sina föreläsningar pratar han mycket om att det som rörs upp i oss förmodligen är en hälsning från något smärtsamt tidigare i livet. Om vi är störda, irriterade, förbannade eller upprörda handlar det alltid om oss själva, säger han, inte om ”de andra”.–Tro inte att jag klarar av att leva upp till allt detta själv. Men att förstå den här projektionen är fundamentalt för att ändra sitt sinne. Det är förbannat svårt att leva med, men när man kommer i närheten av en lösning händer kolossala saker.Kay Pollak menar till och med att var och en är ansvarig för om ens liv blir lyckligt eller olyckligt. När han kom på det, satt han på en kurs och kände att tiden stannade: Kan man då inte skylla på någon längre?–Sedan dess har det blivit helt sant för mig att jag är ensam ansvarig för om jag ska bli ett stackars offer eller en skapande kraft i mitt liv. Ingen annan än jag kan lära mig att värdera mig själv ­högre och acceptera mig själv bättre. Det är både urjobbigt och fantastiskt.–Kan du tänka dig detta, undrar han, att tro på möjligheten i dig, känna att du är värdefull? Och att det går att reparera dig som vuxen? Det är då du måste börja från grunden, och det är att sakta öva dig i att tycka om, uppvärdera och älska dig själv. Börja se din egen storhet, säger Kay Pollak.Och vem vågar det? Väldigt få. Under sina föredrag lägger Kay Pollak in övningar där bänkgrannarna ska ­berätta för varandra vad de är bra på. Alltför många kommer sällan på ett enda exempel. En högt uppsatt kommunanställd kvinna sa till slut: Jag är bra på att vika lakan.Han vet själv hur det är att ”välja litenhet”, särskilt i relationen med sin hustru Carin. Att klara ut konflikterna utan att bli förbannad är att vara upplyst, säger han, och tillstår: Jag klarar det inte alltid.–När man träffas i sin ömmaste punkt, som ju lätt kan hända med den man lever tillsammans med, går det jättefort att trilla dit. Då kan jag ibland få tanken att Carin inte älskar mig. Och det gör himla ont. Känns bara helt för djävligt. Jag önskar att jag inte var så beroende av att känna mig älskad av henne.Så hur gör man? Alla längtar ju efter att vara lyckligare och klara sina relationer bättre, det vittnar alla självhjälpsböcker om, noterar Kay Pollak och tipsar: var uppmärksam på din rädsla. Där kanske den gömmer sig, den lögnaktiga trossatsen ”Jag duger inte. Jag är inte tillräckligt bra.”–När jag fick upp ögonen för detta ville jag inte fortsätta att leva med de svarta tankarna att jag inte var okej eller att jag skulle vara en syndig människa. Jag ville stå upp och bejaka det som är stort i mig. Då insåg jag också att ingen annan än jag kan ta ansvar för att ändra mina gamla trossatser. Då får man börja öva – och säga, precis som var och en av oss kan säga till sig själv: Jag är en unik och fantastisk människa.På ett plakat i sitt arbetsrum i Sundbyberg har Kay Pollak med stora bokstäver skrivit vad det handlar om: Att återta makten över sitt liv.