Välkommen lilla Du!Den 11 juni föddes vår lilla ängel. Jag trodde rätt!
Jag kan inte med ord beskriva den lycka som vi känner sedan i lördags morgon då lilla Bebis föddes. Det känns som en typ av förälskelse, som känns som ett rosa moln, ett skimmer som blivit bestående. Jag gråter av kärlek och lycka minst hundra gånger om dagen och det är så fantastiskt och fortfarande svårt att förstå att nu är hon hos oss för att stanna. Hela upplevelsen fram till just nu har varit fantastisk och verkligen en gåva, en inte helt självklar gåva, men någonting som jag verkligen hoppas på att alla som så önskar får vara med om.
Lilla hjärtat mår jättebra och har nu börjat att äta riktigt fint, någonting som var lite svårt de första dagarna, både med teknik och med lust, hon ville mest sova och mysa. Själva förlossningen var en helt otrolig upplevelse, väldigt vacker och intensiv och med Fredde vid min sida så var den fullkomlig, han visste precis vad han skulle göra hela tiden och jag kände fullt stöd från honom, att inte vara ivägen men ändå finnas där med kalla handdukar i pannan och masserande händer då det blev tröttsamt. Barnmorskan var också den bästa för oss och vi fick verkligen ett fint band med henne från första stund då hon registrerade verkar och hjärtljud.
Verkarna, eller sammandragningarna började redan på torsdag natt med jämna mellanrum fortsatte under fredagen. Jag roade mig med att färdigställa städningen för att sedan träffa Karro i stan, det senare avbokade jag då jag kände att jag borde stanna hemma och ta det lugnt. Följde med pappa hem och vilade sedan ganska bra. Fredde och jag åt middag, grillat, men vi var båda spända och kunde inte riktigt koppla av. Verkarna tilltog men det gick bra och jag andades igenom dem, det var inte alls direkt ont. Kändes lite svårt när man inte visste hur man skulle känna, ej heller vad samt att alla har ju olika smärttrösklar. Ringde förlossningen kring halv åtta och frågade, de tyckte jag skulle ta alvedon var sjätte timme och återkomma när jag hade starkare verkar och med bara några minuters mellanrum. Väntade ett par timmar och sprang nu mellan sängen, duschen och gåendes, fortfarande gick det bra, men kände att snart måste vi nog åka in. Klockan elva åkte vi och jag var tvungen stanna i Persön och fota den vackra solnedgången, vid soluppgången skulle vår dotter födas.
När vi väl kom in så spydde jag upp hela middagen utanför sjukhuset, verkarna var nu starkare och det var väl det som orsakade illamåendet. Vi fick komma in på undersökning och det visade sig att jag redan var öppen 8 cm. Vi hade världens mysigaste barnmorska och det klickade direkt och kändes jättebra. Verkarna var nu täta och hon sa att nu blir det bebis i natt! Vi blev skickade till förlossningsrum 4 och satte igång, kände att jag inte ville ha smärtlindring till att börja med. Fredde var jättefin och masserade mina axlar och baddade min panna med en kall handduk. Vi körde på och jag tog ingen smärtlindring förrän vid de sista verkarna, då var lustgasen min bästa vän, kunde tom somna mellan verkarna för att få energi. Klockan 03.53 såg våran lilla solstråle världen för första gången och ingen var lyckligare än vi. Jag fick duscha och sedan fick vi gå till ett BB-rum där vi skulle få sova. Det är häftigt hur fort man ställer om sig i en situation som denna och hur man får oväntad energi från oanade ställen, även om man var fysiskt trött så ville man inget hellre än att ligga och titta på underverket. Vartenda andetag, vartenda ljud hon gav ifrån sig, var man där och kollade läget, fashinerad av hela upplevelsen. Vi stannade på BB till på söndag eftermiddag då vi fick åka hem. Det kändes härligt att vara på plats hemma och ha sin egen säng även om vi har besök som stannar hela veckan och familj och vänner som hälsar på, sedan längtar man efter att få vara själva ett tag och rå om varandra, det har varit en intensiv vecka, men den mest fantastiska som jag någonsin varit med om.
Jag kan inte med ord beskriva den lycka som vi känner sedan i lördags morgon då lilla Bebis föddes. Det känns som en typ av förälskelse, som känns som ett rosa moln, ett skimmer som blivit bestående. Jag gråter av kärlek och lycka minst hundra gånger om dagen och det är så fantastiskt och fortfarande svårt att förstå att nu är hon hos oss för att stanna. Hela upplevelsen fram till just nu har varit fantastisk och verkligen en gåva, en inte helt självklar gåva, men någonting som jag verkligen hoppas på att alla som så önskar får vara med om.
Lilla hjärtat mår jättebra och har nu börjat att äta riktigt fint, någonting som var lite svårt de första dagarna, både med teknik och med lust, hon ville mest sova och mysa. Själva förlossningen var en helt otrolig upplevelse, väldigt vacker och intensiv och med Fredde vid min sida så var den fullkomlig, han visste precis vad han skulle göra hela tiden och jag kände fullt stöd från honom, att inte vara ivägen men ändå finnas där med kalla handdukar i pannan och masserande händer då det blev tröttsamt. Barnmorskan var också den bästa för oss och vi fick verkligen ett fint band med henne från första stund då hon registrerade verkar och hjärtljud.
Verkarna, eller sammandragningarna började redan på torsdag natt med jämna mellanrum fortsatte under fredagen. Jag roade mig med att färdigställa städningen för att sedan träffa Karro i stan, det senare avbokade jag då jag kände att jag borde stanna hemma och ta det lugnt. Följde med pappa hem och vilade sedan ganska bra. Fredde och jag åt middag, grillat, men vi var båda spända och kunde inte riktigt koppla av. Verkarna tilltog men det gick bra och jag andades igenom dem, det var inte alls direkt ont. Kändes lite svårt när man inte visste hur man skulle känna, ej heller vad samt att alla har ju olika smärttrösklar. Ringde förlossningen kring halv åtta och frågade, de tyckte jag skulle ta alvedon var sjätte timme och återkomma när jag hade starkare verkar och med bara några minuters mellanrum. Väntade ett par timmar och sprang nu mellan sängen, duschen och gåendes, fortfarande gick det bra, men kände att snart måste vi nog åka in. Klockan elva åkte vi och jag var tvungen stanna i Persön och fota den vackra solnedgången, vid soluppgången skulle vår dotter födas.
När vi väl kom in så spydde jag upp hela middagen utanför sjukhuset, verkarna var nu starkare och det var väl det som orsakade illamåendet. Vi fick komma in på undersökning och det visade sig att jag redan var öppen 8 cm. Vi hade världens mysigaste barnmorska och det klickade direkt och kändes jättebra. Verkarna var nu täta och hon sa att nu blir det bebis i natt! Vi blev skickade till förlossningsrum 4 och satte igång, kände att jag inte ville ha smärtlindring till att börja med. Fredde var jättefin och masserade mina axlar och baddade min panna med en kall handduk. Vi körde på och jag tog ingen smärtlindring förrän vid de sista verkarna, då var lustgasen min bästa vän, kunde tom somna mellan verkarna för att få energi. Klockan 03.53 såg våran lilla solstråle världen för första gången och ingen var lyckligare än vi. Jag fick duscha och sedan fick vi gå till ett BB-rum där vi skulle få sova. Det är häftigt hur fort man ställer om sig i en situation som denna och hur man får oväntad energi från oanade ställen, även om man var fysiskt trött så ville man inget hellre än att ligga och titta på underverket. Vartenda andetag, vartenda ljud hon gav ifrån sig, var man där och kollade läget, fashinerad av hela upplevelsen. Vi stannade på BB till på söndag eftermiddag då vi fick åka hem. Det kändes härligt att vara på plats hemma och ha sin egen säng även om vi har besök som stannar hela veckan och familj och vänner som hälsar på, sedan längtar man efter att få vara själva ett tag och rå om varandra, det har varit en intensiv vecka, men den mest fantastiska som jag någonsin varit med om.
Nu är hon snart en vecka gammal och man har redan lärt sig att läsa av hennes signaler, olika ljud och rörelsemönster. Vartenda minut vill man spendera med henne och hon sover mellan oss i sängen, trots att hon borde vänja sig från början att sova själv, men det är så underbart att vara nära henne. Hon hade lite magknip de första dagarna och jag själv var väl lite ur fas hormonmässigt men nu så börjar man att få in en del rutiner så det känns bra.
Detta är verkligen den största kärleken man någonsin kan få uppleva, det går inte att beskriva med ord hur lycklig man är och hur fantastiskt lyckligt lottad man är för att få vara med om det här. Man är upprymd och känner sig som om man vunnit högsta vinsten och det har man ju faktiskt.
Första resan ut i livet från BB. Välkommen hem lilla Hjärtat!
No comments:
Post a Comment